Att åka på festival ska vara en schlager.
För nästan exakt femton år sedan åkte jag på min första festival. Arvika. Jag hade precis gått ut åttan, och hade hyrt hästar med Anna, Lina och Maria S uppe i Sunne. Jag fick den tjockaste pållen. Rambo. Han var så stor att inga sadelgjordar gick runt honom så jag fick rida barbacka. Han gav mig såväl ett ärr på snoken som ett hovavtryck i handen, jag var dålig på att hålla mig kvar.
Hur som helst. Vi lämnade tillbaka hästarna och strax därefter genomlevde jag min första fylla på Kolsnäs folkpark i Sunne. Lina, som redan hade druckit alkohol, sa till mig den där genombrottskvällen för länge sedan "det här är det roligaste som finns, visst Åsa"! Och det var det. Jag minns att vi sprang runt på campingområdet och tjuvrökte cigaretter från fel håll. Vi blev vänner med bygdens skejtarkillar som säkert var tre år äldre och tre år tuffare än oss. De frågade om vi ville följa med på festival. På Arvika. Det ville vi mer än något annat. Eftersom jag visste att mamma skulle säga nej ringde jag pappa och frågade. Han hade missat vad Arvikafestivalen var för något och sa "Ja, men såklart får du åka på festival, det är så trevligt med tombola och karuseller". Så var det dags.
För att få tag på alkohol till festivalen var vi tvungna att ge oss ut på en lång paddeltur från Rottneros till macken. Vi köpte ett sexpack folköl att dela på om jag inte minns fel. Skejtarna skrattade lite när vi stolt visade upp vårat alkohollager. På festivalen, som då var pytteliten, var det jätteläskigt tyckte jag. Fulla gammelsynthare som snubblade omkring. Det var inte alls lyckat för min del faktiskt. Jag sov stora delar av festivalen och vågade mig knappt ut ur tältet. Minns att Jumper spelade och att vi lyssnade på Downunder om och om igen. Inte den bästa första festivalen man kan ha, gissar jag.
Hur som helst. Det kom fler somrar och fler festivaler och jag började snart inse deras storhet. Jocke Berg gick på vatten,det var stjärnor på kinderna, ett överflöd av kajal under ögonen, öl i strålande sol, hemgjorda bandtischor, generande publicitet i Smålandsposten, nakenturer i bil, magiska Oasisspelningar, Håkandans, blandband, festivalflirtar, backstageberusning och tusen underbarheter till.
Så blev man äldre, folk "växte upp" och slutligen läste man om festivaler i tidningen istället för att vara på plats. Eller?
Jag har faktiskt inte satt min fot på en festival på tre år, (då bortser jag från Popaganda och likande händelser på hemmaplan).
Men. Som jag har saknat det. Herregud!
Samma år som Håkan släppte sitt magiska debutalbum var min systerdotter sex år. Jag försökte redan då mana på hennes och hennes storebrors musikintresse och vi dansade Ramlar-danser i deras vardagsrum. Känn ingen sorg för mig Göteborg kunde de texten på. Jag brukade säga till dem att jag längtade tills de blev så stora att vi kunde åka tillsammans på festival. Och så blev de slutligen så gamla! Så nu, på tisdag, åker jag och Sofie, numera sexton, till Värmlands skogar. För Sofie är det hennes första festival och jag är säker på att hon kommer att älska't!
Bandare inköpt, tält och madrasser fixade, en simpel helg att genomlida sen är vi på plats. Tänk att ha allt detta framför er, TÄNK! Jag är avis, samtidigt som jag är helt uppspelt och överlycklig bara av tanken på att jag kommer att få uppleva Sofies första festival med henne.
Storhet, ack storhet.
Hultsfred, 2001 eller 2002.
Kommentarer
Trackback
